Mamma kommer hem.

Det går ett tag, jag börjar fixa mig. Hon kommer ut och ställer sig och tittar på mig medan jag sminkar mig och säger med anklagande och barnslig röst:

"Du har ätit upp mitt bröd. Jag som hade längtat efter det. Tänkte att jag skulle äta det med en skiva ost. Och nu är det borta...."

Jag ville bara skrika, att

"Ja det har jag, jag hetsade det efter att jag blev så ledsen när du sa att jag springer som ett mongo"

Men jag var bara tyst, och gick in i badrummet och fortsatte sminka mig...  Inuti kokar ilskan och jag känner hur jag hatar dig.

Och det är inte första gången denna sommar som "DU HAR ÄTIT UPP" sägs...

Och ofta är det endå bara små "skitsaker" som typ en liten brödbit! Eller typ en banan, eller 1 rad choklad! WHY!? Gå och köp en ny då! Affären ligger 5 minuter bort...

Är det så viktigt att påpeka att jag ätit något och göra det så fruktansvärt anklagande?

Det är redan kämpigt som det är, utan alla dessa kommentarer. Jag känner mig så sjukt ovärdig att äta. Känner äckel, vill kräkas. Jag vill aldrig någonsin äta av din mat igen. Ever.

Det skulle bli en så bra dag idag.

Ska bort på middag ikväll och hade planerat min dag in i minsta detalj.

Gå upp och "ät frukost" -Okej fan redan där blev det fail. Mamma satt och bevakade köket, blev tvungen att äta lite yogurt och ta en persika. Kanon verkligen!

Därefter skulle jag ut och springa och inte äta något mer förrän tills middagen ikväll.

Vad händer?

Kommentarerna av mamma tidigare ledde till en hets så fort hon gått hemifrån.

Lyckades glupska i mig 1 avokado, ett litet bröd och ett halvt glas lättmjölk. Som kronan på verket tog jag en näve cashewnötter.

För att avleda min hets tog jag en dusch, det brukar vara mitt sätt att få stopp på något sätt. Ibland äter jag till och med medan jag duschar (!?)

Det händer att jag spyr jag upp det hetsade, men det beror mest på vad det är, och mängden...

Denna gång vart det bröd och nötter... ingen höjdare att spy alltså.

Jag är så himla bra ibland och tar så fina och kloka beslut....! (inte)

Så vad händer nu? Sitter färdigduschad och ska fixa mig, och sen försöka avleda tiden tills dess att jag ska gå.

Vägde mig också strax innan hets. 52,5kg.

Detta var ju dock inte morgonvikt + att jag ätit frukost, druckit 2 koppar te, 4 glas cola zero och inte varit på toa.

Hatar föresten den här äckel-vågen som finns härhemma. Snart är jag dock hemma hos mig och får väga mig på den "riktiga" vågen, som jag litar på.

När jag var yngre blev jag retad för att jag springer konstigt, att det inte ser ut som alla andra.

Det resluterade såklart i att jag inte vågade springa framför någon, någonsin.

Vågade absolut inte springa på bandet på gymmet, aldrig! Hade hellre dött än gjort det.

Men i våras tog jag mod till mig och vågade, och märkte att man blir inte retad eller påhoppad längre. Ingen säger nåt. (folk kanske tänker, men det behöver jag ju inte höra)

Det var så himla skönt, vilken känsla att äntligen ha övervunnit det där som hände så ofta när man var liten, man har övervunnit en rädsla i sitt liv! Och jag springer jätteofta och älskar det nu.

TIlls idag. Då min kära, underbara mamma (obs! ironi) lyckas kläcka ur sig att

"du springer så himla konstigt!"

"Jag försökte jättelänge komma på hur du gör" - Hon försöker härma mig

"Har aldrig sett någon som springer så konstigt som du"
"Man undrar ju hur du sätter ner foten, om det blir snett, himla märkligt!"

Tack så hemskt mycket! Nu känns det ju verkligen så härligt att springa igen!

Nu har jag bara en stor klump i magen och halsen är helt åtsnörpt. Jag vill aldrig springa igen, jag vill bara lägga mig under täcket och typ dö. Känner mig som världens missfoster.