Direktlänk till inlägg 25 augusti 2011
När jag var yngre blev jag retad för att jag springer konstigt, att det inte ser ut som alla andra.
Det resluterade såklart i att jag inte vågade springa framför någon, någonsin.
Vågade absolut inte springa på bandet på gymmet, aldrig! Hade hellre dött än gjort det.
Men i våras tog jag mod till mig och vågade, och märkte att man blir inte retad eller påhoppad längre. Ingen säger nåt. (folk kanske tänker, men det behöver jag ju inte höra)
Det var så himla skönt, vilken känsla att äntligen ha övervunnit det där som hände så ofta när man var liten, man har övervunnit en rädsla i sitt liv! Och jag springer jätteofta och älskar det nu.
TIlls idag. Då min kära, underbara mamma (obs! ironi) lyckas kläcka ur sig att
"du springer så himla konstigt!"
"Jag försökte jättelänge komma på hur du gör" - Hon försöker härma mig
"Har aldrig sett någon som springer så konstigt som du"
"Man undrar ju hur du sätter ner foten, om det blir snett, himla märkligt!"
Tack så hemskt mycket! Nu känns det ju verkligen så härligt att springa igen!
Nu har jag bara en stor klump i magen och halsen är helt åtsnörpt. Jag vill aldrig springa igen, jag vill bara lägga mig under täcket och typ dö. Känner mig som världens missfoster.
Morgonvikt: 50,9 kg BMI: 17,9 wohaaa! Får se hur detta håller i sig, det är ju jul snart ha ha! ...
Dagens träning: Bodybalance 1h Löpning 1,3 mil Rodd 5000 meter Känns bra! Blir shake och ägg till middag. ...
Har tentaperiod för tillfället! Har dessutom börjat träffa en person lite smått... mysigt, han beundrar min starka, smala kropp. Jag har ingen aptit, gått ner 2 kg, fått snygg mage... springer ute i snön, vilket sagolandskap! Tränar på gym varje dag....
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 | 6 |
7 | |||
8 | 9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 |
28 | |||
29 | 30 | 31 | |||||||
|